Ghana

Skoldagen börjar kl 07.15. Då ska alla elever hjälpas åt att sopa överallt; Inne i klassrummen, på betonggolven utanför skolbyggnaderna, trapporna och så utanför skolan. Det är en hel del betong utspritt runt skolan. Där ska sopas rent från skräp, löv och annan bråte som kan förekomma. Eftersom det blåser lite hela tiden virvlar löven omkring. Det är också en hel del getter som går omkring och lämnas spår efter sig. Det här är ett sätt att vänja barnen vid att det ska se prydligt ut runt dem. Inga lärare är närvarande under denna aktivitet.

Klockan 8 ska det vara klart och det är samling utanför skolan. Alla ställer upp sig klassvis på led och eftersom det här är en metodiskyrklig skola så inleds dagen med psalmsång och bön. Någon/några verser ur nationalsången också. Lärarna passar nu på att prata med eleverna om något som är aktuellt och viktigt. Det kan vara om att sköta sin hygien för att hålla sig frisk. Idag var det om HIV-smitta. Det har ju blivit fokus på det nu och alla lärarna ska på något sätt integrera det i sin undervisning. Några elever sköter om trummorna och efter att lärarna är klara så marscherar alla i takt runt skolan och in i klassrummen.

Sedan följer lektionerna på varandra med endast en rast mellan – kl 10.00 till 10.45 då barnen har möjlighet att äta. De avslutar dagen med samling ca kl 13.30. Då också med uppställning i led klassvis utanför skolan samt sång och bön.

I de flesta familjer finns någon hemma när barnen kommer hem. Nu börjar dagens andra pass. De flesta barnen får hjälpa till med saker hemma såsom att sopa inne och ute, passa mindre syskon och gå runt och sälja grönsaker eller annat som kan inbringa en slant. Många familjer har ju en egen lite odling där de odlar kryddor och grönsaker. Av de här barnen är det bara dem i åk 3 som har läxor. Det händer tyvärr ofta att deras böcker inte kommer tillbaka till skolan så därför får de mindre barnen inte ta hem dem. För att kunna följa med på lektionerna så behöver de skrivböcker och pennor. Andra böcker får de låna under lektionerna.

Om det blir någon tid över så sparkar de fotboll och gör andra lekar. Precis som barnen i Sverige fast de har andra lekar.

I Ghana har man fyra terminer. Terminerna varar lite drygt 3 månader och loven mellan varierar från 1 vecka till en månad. De befinner sig just nu i termin 3, som varar till mitten av april. Då har de 2 veckor ledigt. Den längsta ledigheten har de i juli/augusti – ca 1 månad. I september börjar man om med termin 1.

Alla barnen är väldigt artiga när de blir tilltalade. Och reser sig alltid upp när de ska svara i klassen.

Jag brukar passa på att säga några ord om Sverige när jag är i klasserna. För jag vill förstås också lära dem något om vårt land och har valt att visa de mindre barnen hur svenska flaggan ser ut. Det kommer de säkert att minnas för deras skoluniformer är gula och blå! I de högre klasserna får jag komplettera med mer information. Det gäller att ge dem lite kunskaper när man har chansen! Och de är så intresserade.

Ha det gott! /Solveig

Lördag den 21 januari 2012

Det känns bra att ha ett eget ”badrum”. Och toaletten delar jag med en kvinnlig lärare. I kväll när jag skulle in på toan hoppade en liten groda iväg och gömde sig bakom skurhinken. Var kom den ifrån, kan man ju undra? Det gäller att inte vara för lättskrämd.

Avslutade skolveckan igår hos åk 1. Det ska vara ca 55 elever i klassen. En hel del frånvaro var det dock - många är muslimer och de går till moskén på fredagar.  En del föräldrar har flyttat sina barn till statliga skolor pga att de får fri mat där. Som jag nog nämnt tidigare så har staten ett ”School-feeding Program” som ännu inte gäller i den här skolan.

Det förekommer inte några läxor på den här studienivån, i den här skolan. Om man låter barnen ta hem böcker så är de trasiga när de kommer tillbaka. Samtidigt som eleverna hade sitt modersmål Fante fick jag också följa med i boken och lära mig några ord. Skulle vara kul om det fastnade något!

Ni som nu läser detta, följ med på ett litet tankeexperiment:

Föreställ er att ni vaknar på morgonen. Det finns en känsla av sug i magen – dags för frukost. Ni tittar i skåpet. TOMT! Ingen mat så långt ögat kan nå. Jo där finns det allt lite vitlök, och lite vatten finns också. Sedan är det bara att ge sig iväg till jobbet. Vatten och vitlök … det får gå men inte försvinner hungerkänslan inte.

Det går ju att köpa lunch på jobbet – men tyvärr så är slantarna slut. Inga slantar förrän gubben kommer hem i kväll.

Så är det kväll och kanske har ”affärerna” gått bra och kanske har de gått dåligt. Om de har tur så har de något att äta ikväll. Om det inte gått bra så blir det inte något i magen ….

Det här är verkligheten för många av barnen här omkring i byarna. De kommer till skolan med tom mage. Och de går hem med tom mage. Om de har tur har någon i familjen klarat av att skaffa lite mat eller pengar under dagen så att de kan äta på kvällen….. Fattigdomen är stor – går den ens för oss att förstå?

Från Solveig i verklighetens Ghana.

Tisdag den 17 januari 2012

Idag kom en av skolans överhuvud hit och höll föreläsning om HIV/AIDS. Jag blev inbjuden att sitta med och lyssna tillsammans med de övriga lärarna. Som vi alla vet är detta ett stort problem i Afrika. Nu har de ett program för att skapa mer kunskap om hur det smittar och hur man kan förebygga att sprida smitta.

Det var intressant och även om vi haft föreläsningar lokalt i Sveg genom Röda Korset, så var det en hel del nya saker som kom fram.

Essensen av det hela var att alla lärare ska ha med sig varje dag att man kan tala om HIV i alla sammanhang. Talar man om procent i matten så kan man ta antalet HIV-positiva som exempel. Tankarna om HIV ska finnas med i allt man gör. Nu såg man ju problemet med föräldrar t ex. De lever med sina vanor och är inte så lätt att ändra på. Men någonstans och någon gång måste man starta – och i det här fallet är det lämpligt att starta med barnen. Flera av er har säkert läst Mankells bok om Afrika och de utdöende samhällena där barnen förlorar sin historia för att ingen finns kvar som kan berätta, på grund av att befolkningen dör i AIDS. Man har ju där skapat ett skrivande av familjehistoria för att någonting ska finnas kvar.

Synd att jag inte kommer ihåg vad Mankells bok heter. Jag var glad att jag kunde få säga några ord om detta och peppa lärarna i deras arbete. En av lärarna ska förse mig med statistik! Mycket tänkvärt!

Resten av dagen gick med att handla på marknaden i närmaste stad. Jag hade med mig en av de kvinnliga lärarna och det var bra. Annars blir man lurad …. Det tar jag numer som en självklarhet.

Ha det gott!/Solveig

Tisdag 10/1 Besök på skolan och hos ”Byrådet” i Srafa.
Uppe med tuppen dvs kl  5 för att åka kl 6. När klockan närmade sig 7 så kom bilen äntligen. Inte onormalt – om man säger en tid så kan det vara ca 1,5 timme före eller efter den tiden. Det är ingen som tycker det är så konstigt.

Nåväl vi kom i alla fall iväg. Det är ca 10-15 mil till Srafa från Prampram där jag bor några dagar på ett hotell. Det ligger ett litet stenkast från havet och väldigt fint inbäddat bland grönskande palmer.

På skolan fick jag ett mycket bra mottagande av rektor, de 16 lärarna och lite annat folk som jobbar De har väldigt stora klasser på det som motsvarar vårt lågstadium. I 1:a klass är det 60 elever ….. ! Klass 2 är det 45 elever och klass 3, 40 st. Alla klasser med 1 lärare. Det ska bli spännande att se hur det egentligen arbetar men visst låter det mycket. När man kommer till ”högstadiet” är det färre elever och där har man ämneslärare, precis som vi. Jag ska hjälpa till i alla klasserna någon gång under tiden här så det blir mer att läsa om allt möjligt senare.

Det här är en skola som betalas av staten. Det finns också många privata skolor. I de statliga skolorna ska det vara gratis lunch för barnen men av någon anledning är det inte det här. De statliga skolorna har inte så bra rykte men den här skolan har trots allt visat mycket bra resultat jämfört med andra statliga skolor. Skall också nämna att den här skolan är ett SIDA-projekt från början och färdigställdes år 2005. Vet ej hur mycket SIDA har följt upp detta arbete men det visar sig väl.

Jag ska bo på skolan och det är jag tacksam för – det här är ett ställe med mycket fattigdom och det finns inte något vandrarhem eller liknande. Inte något hotell heller i närheten, för den delen. Det är en bra stämning bland lärarna, i alla fall vad man kan märka så långt. Jag har varit på skolan på ett kort besök för drygt ett år sedan och det var endast en lärare kvar sedan då.

Avsikten med det här första besöket i Srafa var att får träffa lärarna, titta på mitt boende och att hälsa på ”hövdingen” i byn. När man kommer så här till en by så måste man be om tillåtelse. Inte för att jag tror att man skulle bli nekad någon gång men det är en sed som de har. I den här byn så bor den rätte ”hövdingen” i Accra (huvudstad i Ghana) och han har en ställföreträdare på plats.

Så hade de då samlats i byns officiella ”kommunalhus” – ca 25 personer runt om i rummet. Det delades ut vatten – som man enligt deras sed måste ta emot men inte behövde dricka. Efter det erbjöds starköl i flaska. Nu följde några tal där rektorn förklarade mitt uppdrag i byn och ”hövdingen ställde frågor till församlingen (byns äldste och rådmän (och kvinnor)). De närvarande skulle då ge sitt godkännande till min vistelse. Hövdingen hade en kraftig röst – mycket pondus  -  och församlingen besvarade, med acklamation, hans frågor lika kraftfullt. Synd att man inte förstår språket.  

Jag tänkte att det väl skulle passa sig bra att också jag fick säga något i församlingen så jag reste mig upp och berättade lite om var jag kom ifrån och rektorn översatte. Engelska är ju deras officiella språk men så här i småbyarna är det många som inte gått i skolan över huvud taget och har inte fått lära sig det.

Det gick i alla fall bra och det var många som önskade AKWABA (välkommen). Jag fick då tillfälle att visa att jag i alla fall kan ett ord – MEDASI – som betyder tack! Detta framkallade stor munterhet, av någon anledning. Kanske mitt uttal inte var så bra!?

Resultatet blev i alla fall att jag fick tillåtelse att besöka byn och hjälpa till på skolan.

Att resa på vägarna i Ghana är inte så enkelt. De bra vägarna är så hårt trafikerade att det ofta är stopp vid rondeller. Vi fick punktering på vägen till Srafa och på hemvägen gick fläktremmen av så det blev till att byta den i mörkret i kanten av motorvägen. Det tog förstås några timmar extra så det blev sent innan vi var hemma igen. En av passagerarna är bilmekaniker och har en verkstad med sex anställda – så det var ju betryggande när det gällde att konstatera fakta. Men inte ens en sådan person går omkring med extra fläktremmar i fickan, så där när som helst. Nå ja, det löste sig och med lite tålamod kommer man långt!

Om ni funderar över något så är det bara att höra av sig.

Ha det gott för denna gång /Solveig