Ghana

Nu är det tre veckor…

sedan jag landade på Arlanda flygplats och jag har öppnat dörren till Europa och Sverige. Men ännu står dörren till Afrika på glänt. Alla upplevelser finns för alltid i mitt minne …

De första dagarna på ett hotell vid en strand, medan jag väntade på att målaren skulle göra klart i mina rum på skolan, rörmockaren skulle fixa avloppet från toaletten, saker skulle inhandlas; kylskåp och fläkt visade sig vara de viktigaste.

Fläkten som fick stå oanvänd en hel vecka då strömmen var borta. Maten som blev förstörd i kylskåpet. Myrorna som hittade in i kylskåpet, spindlar och ödlor på väggar och golv, den varma luftmadrassen som gjorde de strömlösa nätterna extra varma och svårt att somna. Vattenbristen, ett stående problem och glädjen när det regnade någon enstaka gång då vattentankarna fylldes på. Regnperioden brukar komma igång i mitten av april så vid det här laget har det regnat en del, förhoppningsvis.

Alla fina utflykter – till Cape Coast och fästningen där slavarna utskeppades ifrån, mötet med mitt fadderbarn i norra Ghana, Nzulezu (byn på pålar), besök på barnhemmet som Mikaela och Elina jobbar för, marknaderna i Mankessim och Tema, alla trevliga artiga elever vid skolan, alla hjälpsamma lärare, alla övriga trevliga vuxna i byarna runt omkring. Och upplevelsen av att känna det ljumma havsvattnet skölja över fötterna, på promenaderna längs den otroligt fina stranden. Så fantastiskt!

Nationaldagsfirandet den 6 mars. Eleven som fick kolera och var borta från skolan en vecka. Flickan i klass 8 som avled pga någon medicin som familjen givit henne …. Tragiskt.

Besöken i klasserna, matteundervisning i klass 8 – särskilt för flickorna som behöver stärka sin självkänsla, och många fler upplevelser som gör att det blir minnen för livet och önskan om att komma tillbaka.

Sista dagen hade elever och lärare ordnat en stor avslutning för mig; med sång och dans, tal och presenter. En stor överraskning för mig.

Väl hemma på skärtorsdagskvällen väntade en sprucken vattenledning som behövde fixas innan mina gäster skulle komma dagen efter. Och allt ordnade sig så vi kunde fira påsk tillsammans. Och nu försöker jag komma i kapp mentalt, till alla åtaganden som väntar. Håller förresten på att ”trappa ner” och ska fokusera på några få saker i framtiden. För att sluta med allt, bara för att man blivit friherrinna, är inte bra …

Nästa resa? Den blir av, dock osäkert när.

Må så gott!

Solveig

Temat är ”Quality Education a tool for developing Talent”.

Eftersom skolan sponsras delvis av Metodistkyrkan gick det mesta i deras tecken. Veckan inleddes på måndagen med storstädning runt skolbyggnader och på utvalda offentliga platser i de fyra byarna i området. Under tisdagen tillverkades plakat med lite olika bra texter, som t ex ”Send your Girl Child to School”, ”Education is the Key to Success”.

Onsdagen ägnades åt ”Special Schoolservice/prayers with hymns”. Då fick vi höra en del av eleverna framföra andliga texter och sånger. Flera av dem åtföljda av dans och klapp i händerna. På torsdagen var alla föräldrar inbjudna till skolan. (Fast alla kom inte förstås.) Temat för dagen var ”Talk/ discussions on the Theme interactions with parents”. Det kom en hel del föräldrar men det blev mest en envägskommunikation. Några besökare fanns där och talade varmt om värdet att gå i skolan, och göra sitt bästa. Jag hade också förberett ett litet tal där jag tog upp vikten av att alla utbildar sig för att få ett bra liv. Det egna ansvaret och en annan sak som jag tog upp var tonårsgraviditeterna förstås. Hur bra än lärarna är så kan de inte tvinga in kunskapen i eleverna; ”Du kan leda hästen till vattnet men inte tvinga den att dricka!”

Fredagen ägnade man åt en ”Tävling” med elever valda från skolans olika delar – 4 grupper med 2 personer i varje. Tävlingen gick ut på att svara på frågor ur bibel. Kapitel som de hade fått i uppdrag tidigare att läsa. Intressant att se hur duktiga de var, för frågorna var lite kluriga ibland.

Lördag var det dags för lite tävlingar – som 5-kamp. Det var säcklöpning, springa med en rund frukt på en sked, trä i en nål och sedan springa, äta ett halvt äpple från en skål med vatten och avslutningsvis dragkamp.

Dans är väldigt populärt och rytmen har de i blodet från de är små – så när dansuppvisningen började var det inte svårt att hitta elever som ville visa vad de kunde. Dagen avslutades med fotboll. En riktigt trevlig dag.

På söndagen var det dags att avsluta veckan och det gjordes i kyrkan. Lite hade man åtgärdat på golvet men det fattas en hel del. Eleverna deltog med diverse, läsning ur bibeln mm. Det var så roligt att se dem finklädda – utan skoluniformen. Flickornas fina klänningar och pojkarnas vita skjortor och svarta byxor.

En vecka som kommer att finnas länge i mångas minne, är jag övertygad om.

Och nu är det sista veckan …

Solveig

Söndag den 18 mars 2012.

NZULEZU betyder något som "village sitting on water" eller "surface of water".

Jag fann mig själv sittande i en kanot på en sjö, efter att ha blivit förd genom en tunnel av regnskog … Och jag tänkte: ”Vad gör jag här?” Kunde inte annat än le för mig själv. Framför mig satt en ung man som följt mig till det här stället och bakom mig satt ännu en ung man – som skulle guida mig på destinationen. De paddlade tappert och efter ca en timme var vi framme vid målet – en by byggd på pålar i vattnet.

Den här byn har funnits i ca 500 år och byggdes av människor som flydde från ett krig i Mali (eller Nigeria). Uppgifterna går isär lite. Orsaken till kriget var i alla fall att folket bodde i ett land med guld som den största naturtillgången. Det kom främlingar dit som ville bo där för att få tillgång till guldet, och krig bröt ut. Den ursprungliga befolkningen flydde till nuvarande Ghana och byggde sin by på vattnet för att bättre kunna undgå fiender.

Idag har byn ca 500 invånare. Det är en ”huvudgata” i byn och några ”tvärgator” som delar upp byn så att man kan bo familjevis inom sina respektive områden. I byn finns idag tre olika kyrkliga samfund representerade, en skola åk 1-6, en bar och ett ”gästgiveri”. Några prylbodar fanns också – förmodligen mest för turisternas skull.

Byn har en hövding och ett ”byråd”. Om man vill förflytta sig någonstans är det kanot som gäller. Det är vanligt att barnen får en kanot när de är 4 år. Så det vi såg var många kanoter – stora och små.

Lämplig tid efter födelsen blir man doppad 3 ggr i sjön och på så vis blir man skyddad från att drunkna.

Förutom fiske lever man på det man kan odla av frukt och grönsaker. Det finns ett område ca 1 km norr om byn som får användas av byborna till olika grödor.

Vad gör ungdomarna på sin fritid, kan man undra, om man inte vill bege sig till närmaste samhälle på land, och det tar ca 1 timme i kanot!!! Jag fick till svar att man kan gå till den lokala baren och ta något drickbart och lyssna på lite musik. Och någon gång kommer det en person med en TV så att de kan titta på t ex fotboll. Det finns ingen elektricitet utom ett litet elverk som används vid dessa tillfällen.

Den här byn är klassad som ett av UNESCOs världsarv. Den ligger i Västra Regionen i Ghana, nära havet och gränsen till Elfenbenskusten. Mycket sevärd och intressant att höra hur man kan leva på det här viset. Och de som bor här verkar trivas … Privatliv, undrar ni – ja inte mycket efter vad jag förstod. Det går nog inte att ha någon hemlighet där, inte.

Fantastisk dag.

Solveig

Dagarna flyger iväg och det går fortare och fortare.

Idag har vi firat nationaldagen, den 6 mars. Det var den dagen som man ändrade namnet Guldkusten Ghana, i samband med att det blev självständigt. Året var 1957. Guldkusten har varit koloni under England under en längre period. Republik blev Ghana år 1960.

Firandet gick till så att ca 5-6 skolor i området här, marscherade från sina respektive skolor genom några av byarna och samlades alla till slut på en stor öppen plats. Där hade man gjort i ordning flera åskådarplatser under tak. Varje skola marscherade förbi de, förmodligen, viktiga personerna som satt samlade under det största taket. Där stannade man, hälsade och de flesta skolor hade ett budskap att lämna. Det var riktigt högtidligt om än lite ovant för mig med alla marscher. Vi är ju inte vana med det om det inta är frågan om militärer.

Alla elever var i alla fall väldigt duktiga. Speciellt de mindre barnen som går i förskolan. Jag tror de har en ”inbyggd” takt i sig. Det var också en hel del personer som trummade takten hela tiden. De var finklädda med vita skjortor och slips. Alla övriga barn hade nytvättade skoluniformer och flickorna svarta skor och vita sockor med spetskant på. Så fina! Det här är en stor dag för alla i Ghana. Från att ha varit koloniserade av européer, utsatta för slaveriet som tog nästan all arbetsför befolkning i flera områden, och sände dem till bl a Amerika, till att vara en självständig republik i ett land som utvecklas väldigt fort när det gäller till exempel IT. Oljeplattformer syns här och var ute i horisonten. Förut guld – nu olja! Hoppas att de mesta av intäkterna från oljan stannar i Ghana.

Från en trött Solveig, som varit ute i solen lite väl mycket idag.

Måndag den 20 februari.

Nio dagar kvar av denna månad och sex veckor i Ghana – dagarna bara rinner iväg! Och Grattis på din födelsedag idag, Andreas!

Så har jag varit på besök till mitt fadderbarn i norra Ghana. Det var andra gången. De blev så glada – och stolta – över att få besök av mig som kommer så långt ifrån. De mindes att jag sagt att jag skulle komma tillbaka till dem! Jag ville besöka Niamatus (mitt fadderbarn) skola denna gång men tyvärr så kom vi lite sent för de flesta hade slutat och gått för dagen. Två lärare fanns kvar och en hel del barn, så det blev lite ”undervisning” om Sverige i alla fall. Hur ”Svenska flaggan” ser ut är ju populärt att kunna.

Besök hos ”hövdingen” i byn förstås och sedan utanför familjens hem. Där blev vi först bjudna på vatten att dricka och sedan smaka lite inhemsk mat. Försiktigt, försiktigt tänker nu säkert några. Och det har jag lärt mig att vara. Inte bara så där hos andra människor utan också hemmavid. Kände faktisk av magen redan förra veckan – efter 5 veckor i denna miljö – och det tycker jag är riktigt bra ändå. Men nu blir det bara te, vitt bröd och ris några dagar framöver…. Synd för jag älskar verkligen den färska ananasen.

Åter fick jag presenter av familjen; en kruka med Sheabutteroil (fantastisk läkande olja), jordnötter, kalebass (en slags skål), färska ägg och det finaste av allt – en levande höna! Man kan inte tacka nej – mycket oartigt – så hönan fick följa med till Plankontorets folk. Tur att jag fick en förra gången också så att jag kände till hur deras seder är. För den gången, blev jag nog lite chockad.

Bussresan tog 12 timmar enkel väg och det var vägbyggen lite här och där vilket gjorde att det blev mycket ansträngande. Bussen i sig var riktigt bekväm, VIP buss, och det behövs när man åker två nätter. Som tur var hade jag en natt på hotell innan återresan.

Jag vilar mig nu några dagar hos min goda vän i Tema men saknar skolan i Srafa (och de saknar mig) så jag kommer att återvända dit så snart som möjligt. Det finns saker kvar för mig att göra där t ex kalla till ett föräldramöte där även barnen kan vara med. De behöver höra hur viktigt det är med utbildning – i stället för att kräva av barnen att de ska vara hemma och arbeta under skoltid.

Och så har jag lärt mig något nytt: Om du avtalar med en taxichaufför att bli hämtad en viss tid och han inte dyker upp, då kan du ringa honom och höra varför han är försenad. Men om du måste ringa fler än två gånger då kan du räkna med att han inte tänker komma över huvud taget – trots att han försäkrar dig om att han är på väg. Det här hände mig i går när jag kom tillbaka från resan till mitt fadderbarn. När jag väntat 2 tim och 30 min och efter 3 samtal, hade till och med jag hunnit bli ilsken och tog en annan taxi. Jag tycker nog att de borde kunna respektera ett avtal och i det minsta tala om att de inte tänker komma. Eller är det för att jag – hemska tanke och kanske sann – är kvinna???? Respekten för kvinnor är inte speciellt stor i det här landet. I alla fall inte bland de ”lågutbildade”! Eller, nu kanske jag gav uttryck för en fördom?

Halva min tid har redan gått och, som redan sagts, dagarna rinner iväg. Hur ska jag hinna allt som jag vill? Allt tar en sådan fruktansvärd tid. Ett dygns besök i norra Ghana tog mig nästan sex dygn att genomföra….

Ha det gott till nästa gång,

Solveig

Det finns två huvudårstider i Ghana – den torra och den våta. Den torra perioden kallas Harmattan och börjar i slutet av november och varar till i mitten av mars ca. Man har också en ”miniharmattan” som räcker från mars till någon gång i maj. Då är det som varmast i landet. Sedan infinner sig den våta perioden. Från maj till juli regnar det mycket och det är inte så varmt. Detta pga regnet. Så är det en ”liten” regnperiod från augusti till i slutet av november. Och då är cirkeln sluten. Under den torra perioden är det varmt på dagarna och kan vara riktigt kyligt på nätterna. Bra för mig men de som infödda här de fryser. På nätter och morgnar.

Det är några av lärarna som är villiga att starta en tjejgrupp här på skolan med flickor från klasserna 4-9. Syftet med gruppen är att stärka deras självkänsla inför olika krav som ställs på dem. Det förekommer krav som är helt orealistiska och fel. Men flickorna behöver veta sina rättigheter och stärkas i det.

En av lärarna fyller år idag. De brukar inte fira födelsedagar något speciellt. Utom att de tog varsin påse vatten och kastade på honom. De överraskade honom och duschade honom bakifrån, över huvudet. Stackarn blev nog chockad. Barnen som stod uppställda förstod på en gång att han fyllde år och sjöng ”Happy birthday to you …….!” Trevligt tyckte vi och eleverna, men födelsedagsbarnet såg något chockad ut!

Pojkarna har hackat, flickorna burit vatten och pojkarna satt ner skott som de tagit av en befintlig häck. Nu ska det bli mer häck. Alla fick förstås hjälpa till. Och det var ju populärt – de fick ju lite avbrott från sina lektioner.

Nu är det helg ochjag ska till marknaden i morgon för att köpa lite mat mm.

Ha det gott alla läsare!
Solveig

Tisdag den 7 februari.

Jag såg dem redan första dagen. I en lång rad, prydligt, precis i ögonhöjd när jag satt vi skrivbordet. Små, mycket små. Men ändå tydliga i sin prydliga långa rad.

Eftersom jag inte gillar myror inomhus, tillkallade jag en av de manliga lärarna, som är lite av en allt i allo och tar lite mer ansvar än övriga. Han föreslog genast ett preparat på sprayflaska. Det hjälpte – ca ett dygn – sedan fortsatte myrorna sin stilla promenad på väggen. Nu när jag var medveten om problemet kunde jag se dem på flera ställen. Tror att de bor i dörrposten. Nästa tips var ”malkulor”. Och det verkar som det fungerar på den här storleken av myror, i alla fall.

I stället kan jag lägga märke till en ännu mindre sort. Om det råkar ligga någonting framme som eventuellt kan lukta lite sött, t ex en trasa som jag torkat bordet med och det fanns lite juice kvar, det gillas oerhört mycket av denna sort myror. Men var kommer de från? De bara finns där, och försvinner lika fort när det inte finns några läckerbitar i närheten. Något irriterande kan man tycka. I morse hittade jag några som drunknat i min vattenkokare. Hur många som ryms i min dator kan jag bara föreställa mig. I tekoppen om morgonen, i toalettväskan, på kylskåpet, i kylskåpet, på golvet, på väggen, ja överallt. Inte några mängder men några här och där. Som tur är har de inte invaderat min säng än.

Inser nu att dessa mina rumskamrater kommer att finnas kvar så länge som jag är här. Och inte gör de väl någon större skada – utom att de irriterar mig. Men ”so what” - lite får man räkna med att man får tåla.

Och nu ska jag borsta tänderna. Och först titta riktigt noga om det finns några myror i tandborstmuggen. För in i munnen vill jag inte ha dem. Är dessutom vegetarian ….

Solveig

Fredag den 3 februari 2012
Några dagar sedan sist. Vi har varit utan ström från måndag middag till fredag middag. Därav svårt att kunna skriva något.

Förra söndagen var det dags för ett besök i Metodistkyrkan i byn. Det är en fattig församling och kyrkan var under renovering, vilket i det här fallet innebar att man tagit upp hela golvet så att det var endast stampad jord och sand över det hela. Diverse byggmaterial fanns utspridda på golvet. Men vad gör väl det när stämningen är god och man ser det som en stor förmån att kunna gå till kyrkan, sjunga och ge kollekt. Med sång och glädje ger man av det lilla man har för att restaureringen av byggnaden ska kunna fortsätta.

Den här veckan har gått åt mest till besök i klasserna på mellan och högstadiet. Det har varit trevligt att berätta lite om vårt sociala system, skatter, skolsystemet, kungahuset och lite om vårt politiska system. Ju äldre eleverna är desto mer har jag kunnat berätta, då förståelsen förstås ökar med bl a deras mognad. Och de lyssnar och är väldigt intresserade.

Till veckan är det skolmästerskap i friidrott och nästan hela veckan går åt till detta. Tränat har man gjort – i nästan 14 dagar. Ska bli spännande att vara med om det. I övrigt har jag nu hittat något jag kan hjälpa till med. Det är att lästräna eleverna i engelska. För även om engelska är det officiella språket och det integreras gradvis i undervisningen – så kommer många barn från familjer där man inte talar engelska – och de barnen behöver mycket träning i läsförståelse. I undervisningen växlar man bort det lokala språket mer och mer ju högre upp i klasserna man kommer. När man kommit till 9:an så är undervisningen nästan enbart på engelska. Och naturligtvis får de också lära sig sitt lokala språk, Fante, som ett skolämne.

I morgon får det bli besök på marknaden i närmaste större ort. Behöver lite påfyllning i matförrådet – ananas t ex. De är så otroligt goda – min favoritfrukt faktiskt.

Söndag den 5 februari 2012.
Söndag morgon, mulet. Strömmen, som försvann igen i går, kom tillbaka i natt. I går tog jag fram papper och penslar. Tänkte försöka hitta någon inspiration för lite kreativ sysselsättning. Det dröjde inte länge förrän jag hade två åskådare, flickor. När jag var klar fick de ett varsitt papper av mig och låna en varsin pensel. Så resten av tiden var det jag som tittade på när de tecknade och målade. En av dem gjorde den svenska flaggan, precis så som jag lärt dem vid mitt besök i klassen. Eftersom den har samma färger som deras skoluniform så kommer de nog att minnas den.
I går och idag är det tvättdagar här hos lärarna. Allt tvättas förstås för hand och med minimalt med vatten, eftersom det är en bristvara. 
Passa på att titta på Fb. Jag lägger ut bilder så mycket som jag hinner. Det är väldigt dålig täckning för internet här så det blir bara några enstaka bilder då och då.
Ha det så gott i kalla Sverige.
Solveig

Skoldagen börjar kl 07.15. Då ska alla elever hjälpas åt att sopa överallt; Inne i klassrummen, på betonggolven utanför skolbyggnaderna, trapporna och så utanför skolan. Det är en hel del betong utspritt runt skolan. Där ska sopas rent från skräp, löv och annan bråte som kan förekomma. Eftersom det blåser lite hela tiden virvlar löven omkring. Det är också en hel del getter som går omkring och lämnas spår efter sig. Det här är ett sätt att vänja barnen vid att det ska se prydligt ut runt dem. Inga lärare är närvarande under denna aktivitet.

Klockan 8 ska det vara klart och det är samling utanför skolan. Alla ställer upp sig klassvis på led och eftersom det här är en metodiskyrklig skola så inleds dagen med psalmsång och bön. Någon/några verser ur nationalsången också. Lärarna passar nu på att prata med eleverna om något som är aktuellt och viktigt. Det kan vara om att sköta sin hygien för att hålla sig frisk. Idag var det om HIV-smitta. Det har ju blivit fokus på det nu och alla lärarna ska på något sätt integrera det i sin undervisning. Några elever sköter om trummorna och efter att lärarna är klara så marscherar alla i takt runt skolan och in i klassrummen.

Sedan följer lektionerna på varandra med endast en rast mellan – kl 10.00 till 10.45 då barnen har möjlighet att äta. De avslutar dagen med samling ca kl 13.30. Då också med uppställning i led klassvis utanför skolan samt sång och bön.

I de flesta familjer finns någon hemma när barnen kommer hem. Nu börjar dagens andra pass. De flesta barnen får hjälpa till med saker hemma såsom att sopa inne och ute, passa mindre syskon och gå runt och sälja grönsaker eller annat som kan inbringa en slant. Många familjer har ju en egen lite odling där de odlar kryddor och grönsaker. Av de här barnen är det bara dem i åk 3 som har läxor. Det händer tyvärr ofta att deras böcker inte kommer tillbaka till skolan så därför får de mindre barnen inte ta hem dem. För att kunna följa med på lektionerna så behöver de skrivböcker och pennor. Andra böcker får de låna under lektionerna.

Om det blir någon tid över så sparkar de fotboll och gör andra lekar. Precis som barnen i Sverige fast de har andra lekar.

I Ghana har man fyra terminer. Terminerna varar lite drygt 3 månader och loven mellan varierar från 1 vecka till en månad. De befinner sig just nu i termin 3, som varar till mitten av april. Då har de 2 veckor ledigt. Den längsta ledigheten har de i juli/augusti – ca 1 månad. I september börjar man om med termin 1.

Alla barnen är väldigt artiga när de blir tilltalade. Och reser sig alltid upp när de ska svara i klassen.

Jag brukar passa på att säga några ord om Sverige när jag är i klasserna. För jag vill förstås också lära dem något om vårt land och har valt att visa de mindre barnen hur svenska flaggan ser ut. Det kommer de säkert att minnas för deras skoluniformer är gula och blå! I de högre klasserna får jag komplettera med mer information. Det gäller att ge dem lite kunskaper när man har chansen! Och de är så intresserade.

Ha det gott! /Solveig

Lördag den 21 januari 2012

Det känns bra att ha ett eget ”badrum”. Och toaletten delar jag med en kvinnlig lärare. I kväll när jag skulle in på toan hoppade en liten groda iväg och gömde sig bakom skurhinken. Var kom den ifrån, kan man ju undra? Det gäller att inte vara för lättskrämd.

Avslutade skolveckan igår hos åk 1. Det ska vara ca 55 elever i klassen. En hel del frånvaro var det dock - många är muslimer och de går till moskén på fredagar.  En del föräldrar har flyttat sina barn till statliga skolor pga att de får fri mat där. Som jag nog nämnt tidigare så har staten ett ”School-feeding Program” som ännu inte gäller i den här skolan.

Det förekommer inte några läxor på den här studienivån, i den här skolan. Om man låter barnen ta hem böcker så är de trasiga när de kommer tillbaka. Samtidigt som eleverna hade sitt modersmål Fante fick jag också följa med i boken och lära mig några ord. Skulle vara kul om det fastnade något!

Ni som nu läser detta, följ med på ett litet tankeexperiment:

Föreställ er att ni vaknar på morgonen. Det finns en känsla av sug i magen – dags för frukost. Ni tittar i skåpet. TOMT! Ingen mat så långt ögat kan nå. Jo där finns det allt lite vitlök, och lite vatten finns också. Sedan är det bara att ge sig iväg till jobbet. Vatten och vitlök … det får gå men inte försvinner hungerkänslan inte.

Det går ju att köpa lunch på jobbet – men tyvärr så är slantarna slut. Inga slantar förrän gubben kommer hem i kväll.

Så är det kväll och kanske har ”affärerna” gått bra och kanske har de gått dåligt. Om de har tur så har de något att äta ikväll. Om det inte gått bra så blir det inte något i magen ….

Det här är verkligheten för många av barnen här omkring i byarna. De kommer till skolan med tom mage. Och de går hem med tom mage. Om de har tur har någon i familjen klarat av att skaffa lite mat eller pengar under dagen så att de kan äta på kvällen….. Fattigdomen är stor – går den ens för oss att förstå?

Från Solveig i verklighetens Ghana.

Tisdag den 17 januari 2012

Idag kom en av skolans överhuvud hit och höll föreläsning om HIV/AIDS. Jag blev inbjuden att sitta med och lyssna tillsammans med de övriga lärarna. Som vi alla vet är detta ett stort problem i Afrika. Nu har de ett program för att skapa mer kunskap om hur det smittar och hur man kan förebygga att sprida smitta.

Det var intressant och även om vi haft föreläsningar lokalt i Sveg genom Röda Korset, så var det en hel del nya saker som kom fram.

Essensen av det hela var att alla lärare ska ha med sig varje dag att man kan tala om HIV i alla sammanhang. Talar man om procent i matten så kan man ta antalet HIV-positiva som exempel. Tankarna om HIV ska finnas med i allt man gör. Nu såg man ju problemet med föräldrar t ex. De lever med sina vanor och är inte så lätt att ändra på. Men någonstans och någon gång måste man starta – och i det här fallet är det lämpligt att starta med barnen. Flera av er har säkert läst Mankells bok om Afrika och de utdöende samhällena där barnen förlorar sin historia för att ingen finns kvar som kan berätta, på grund av att befolkningen dör i AIDS. Man har ju där skapat ett skrivande av familjehistoria för att någonting ska finnas kvar.

Synd att jag inte kommer ihåg vad Mankells bok heter. Jag var glad att jag kunde få säga några ord om detta och peppa lärarna i deras arbete. En av lärarna ska förse mig med statistik! Mycket tänkvärt!

Resten av dagen gick med att handla på marknaden i närmaste stad. Jag hade med mig en av de kvinnliga lärarna och det var bra. Annars blir man lurad …. Det tar jag numer som en självklarhet.

Ha det gott!/Solveig

Tisdag 10/1 Besök på skolan och hos ”Byrådet” i Srafa.
Uppe med tuppen dvs kl  5 för att åka kl 6. När klockan närmade sig 7 så kom bilen äntligen. Inte onormalt – om man säger en tid så kan det vara ca 1,5 timme före eller efter den tiden. Det är ingen som tycker det är så konstigt.

Nåväl vi kom i alla fall iväg. Det är ca 10-15 mil till Srafa från Prampram där jag bor några dagar på ett hotell. Det ligger ett litet stenkast från havet och väldigt fint inbäddat bland grönskande palmer.

På skolan fick jag ett mycket bra mottagande av rektor, de 16 lärarna och lite annat folk som jobbar De har väldigt stora klasser på det som motsvarar vårt lågstadium. I 1:a klass är det 60 elever ….. ! Klass 2 är det 45 elever och klass 3, 40 st. Alla klasser med 1 lärare. Det ska bli spännande att se hur det egentligen arbetar men visst låter det mycket. När man kommer till ”högstadiet” är det färre elever och där har man ämneslärare, precis som vi. Jag ska hjälpa till i alla klasserna någon gång under tiden här så det blir mer att läsa om allt möjligt senare.

Det här är en skola som betalas av staten. Det finns också många privata skolor. I de statliga skolorna ska det vara gratis lunch för barnen men av någon anledning är det inte det här. De statliga skolorna har inte så bra rykte men den här skolan har trots allt visat mycket bra resultat jämfört med andra statliga skolor. Skall också nämna att den här skolan är ett SIDA-projekt från början och färdigställdes år 2005. Vet ej hur mycket SIDA har följt upp detta arbete men det visar sig väl.

Jag ska bo på skolan och det är jag tacksam för – det här är ett ställe med mycket fattigdom och det finns inte något vandrarhem eller liknande. Inte något hotell heller i närheten, för den delen. Det är en bra stämning bland lärarna, i alla fall vad man kan märka så långt. Jag har varit på skolan på ett kort besök för drygt ett år sedan och det var endast en lärare kvar sedan då.

Avsikten med det här första besöket i Srafa var att får träffa lärarna, titta på mitt boende och att hälsa på ”hövdingen” i byn. När man kommer så här till en by så måste man be om tillåtelse. Inte för att jag tror att man skulle bli nekad någon gång men det är en sed som de har. I den här byn så bor den rätte ”hövdingen” i Accra (huvudstad i Ghana) och han har en ställföreträdare på plats.

Så hade de då samlats i byns officiella ”kommunalhus” – ca 25 personer runt om i rummet. Det delades ut vatten – som man enligt deras sed måste ta emot men inte behövde dricka. Efter det erbjöds starköl i flaska. Nu följde några tal där rektorn förklarade mitt uppdrag i byn och ”hövdingen ställde frågor till församlingen (byns äldste och rådmän (och kvinnor)). De närvarande skulle då ge sitt godkännande till min vistelse. Hövdingen hade en kraftig röst – mycket pondus  -  och församlingen besvarade, med acklamation, hans frågor lika kraftfullt. Synd att man inte förstår språket.  

Jag tänkte att det väl skulle passa sig bra att också jag fick säga något i församlingen så jag reste mig upp och berättade lite om var jag kom ifrån och rektorn översatte. Engelska är ju deras officiella språk men så här i småbyarna är det många som inte gått i skolan över huvud taget och har inte fått lära sig det.

Det gick i alla fall bra och det var många som önskade AKWABA (välkommen). Jag fick då tillfälle att visa att jag i alla fall kan ett ord – MEDASI – som betyder tack! Detta framkallade stor munterhet, av någon anledning. Kanske mitt uttal inte var så bra!?

Resultatet blev i alla fall att jag fick tillåtelse att besöka byn och hjälpa till på skolan.

Att resa på vägarna i Ghana är inte så enkelt. De bra vägarna är så hårt trafikerade att det ofta är stopp vid rondeller. Vi fick punktering på vägen till Srafa och på hemvägen gick fläktremmen av så det blev till att byta den i mörkret i kanten av motorvägen. Det tog förstås några timmar extra så det blev sent innan vi var hemma igen. En av passagerarna är bilmekaniker och har en verkstad med sex anställda – så det var ju betryggande när det gällde att konstatera fakta. Men inte ens en sådan person går omkring med extra fläktremmar i fickan, så där när som helst. Nå ja, det löste sig och med lite tålamod kommer man långt!

Om ni funderar över något så är det bara att höra av sig.

Ha det gott för denna gång /Solveig