Bussresa Accra - Wa, tar 12 timmar

Måndag den 20 februari.

Nio dagar kvar av denna månad och sex veckor i Ghana – dagarna bara rinner iväg! Och Grattis på din födelsedag idag, Andreas!

Så har jag varit på besök till mitt fadderbarn i norra Ghana. Det var andra gången. De blev så glada – och stolta – över att få besök av mig som kommer så långt ifrån. De mindes att jag sagt att jag skulle komma tillbaka till dem! Jag ville besöka Niamatus (mitt fadderbarn) skola denna gång men tyvärr så kom vi lite sent för de flesta hade slutat och gått för dagen. Två lärare fanns kvar och en hel del barn, så det blev lite ”undervisning” om Sverige i alla fall. Hur ”Svenska flaggan” ser ut är ju populärt att kunna.

Besök hos ”hövdingen” i byn förstås och sedan utanför familjens hem. Där blev vi först bjudna på vatten att dricka och sedan smaka lite inhemsk mat. Försiktigt, försiktigt tänker nu säkert några. Och det har jag lärt mig att vara. Inte bara så där hos andra människor utan också hemmavid. Kände faktisk av magen redan förra veckan – efter 5 veckor i denna miljö – och det tycker jag är riktigt bra ändå. Men nu blir det bara te, vitt bröd och ris några dagar framöver…. Synd för jag älskar verkligen den färska ananasen.

Åter fick jag presenter av familjen; en kruka med Sheabutteroil (fantastisk läkande olja), jordnötter, kalebass (en slags skål), färska ägg och det finaste av allt – en levande höna! Man kan inte tacka nej – mycket oartigt – så hönan fick följa med till Plankontorets folk. Tur att jag fick en förra gången också så att jag kände till hur deras seder är. För den gången, blev jag nog lite chockad.

Bussresan tog 12 timmar enkel väg och det var vägbyggen lite här och där vilket gjorde att det blev mycket ansträngande. Bussen i sig var riktigt bekväm, VIP buss, och det behövs när man åker två nätter. Som tur var hade jag en natt på hotell innan återresan.

Jag vilar mig nu några dagar hos min goda vän i Tema men saknar skolan i Srafa (och de saknar mig) så jag kommer att återvända dit så snart som möjligt. Det finns saker kvar för mig att göra där t ex kalla till ett föräldramöte där även barnen kan vara med. De behöver höra hur viktigt det är med utbildning – i stället för att kräva av barnen att de ska vara hemma och arbeta under skoltid.

Och så har jag lärt mig något nytt: Om du avtalar med en taxichaufför att bli hämtad en viss tid och han inte dyker upp, då kan du ringa honom och höra varför han är försenad. Men om du måste ringa fler än två gånger då kan du räkna med att han inte tänker komma över huvud taget – trots att han försäkrar dig om att han är på väg. Det här hände mig i går när jag kom tillbaka från resan till mitt fadderbarn. När jag väntat 2 tim och 30 min och efter 3 samtal, hade till och med jag hunnit bli ilsken och tog en annan taxi. Jag tycker nog att de borde kunna respektera ett avtal och i det minsta tala om att de inte tänker komma. Eller är det för att jag – hemska tanke och kanske sann – är kvinna???? Respekten för kvinnor är inte speciellt stor i det här landet. I alla fall inte bland de ”lågutbildade”! Eller, nu kanske jag gav uttryck för en fördom?

Halva min tid har redan gått och, som redan sagts, dagarna rinner iväg. Hur ska jag hinna allt som jag vill? Allt tar en sådan fruktansvärd tid. Ett dygns besök i norra Ghana tog mig nästan sex dygn att genomföra….

Ha det gott till nästa gång,

Solveig

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0