Ghana

Tisdag 10/1 Besök på skolan och hos ”Byrådet” i Srafa.
Uppe med tuppen dvs kl  5 för att åka kl 6. När klockan närmade sig 7 så kom bilen äntligen. Inte onormalt – om man säger en tid så kan det vara ca 1,5 timme före eller efter den tiden. Det är ingen som tycker det är så konstigt.

Nåväl vi kom i alla fall iväg. Det är ca 10-15 mil till Srafa från Prampram där jag bor några dagar på ett hotell. Det ligger ett litet stenkast från havet och väldigt fint inbäddat bland grönskande palmer.

På skolan fick jag ett mycket bra mottagande av rektor, de 16 lärarna och lite annat folk som jobbar De har väldigt stora klasser på det som motsvarar vårt lågstadium. I 1:a klass är det 60 elever ….. ! Klass 2 är det 45 elever och klass 3, 40 st. Alla klasser med 1 lärare. Det ska bli spännande att se hur det egentligen arbetar men visst låter det mycket. När man kommer till ”högstadiet” är det färre elever och där har man ämneslärare, precis som vi. Jag ska hjälpa till i alla klasserna någon gång under tiden här så det blir mer att läsa om allt möjligt senare.

Det här är en skola som betalas av staten. Det finns också många privata skolor. I de statliga skolorna ska det vara gratis lunch för barnen men av någon anledning är det inte det här. De statliga skolorna har inte så bra rykte men den här skolan har trots allt visat mycket bra resultat jämfört med andra statliga skolor. Skall också nämna att den här skolan är ett SIDA-projekt från början och färdigställdes år 2005. Vet ej hur mycket SIDA har följt upp detta arbete men det visar sig väl.

Jag ska bo på skolan och det är jag tacksam för – det här är ett ställe med mycket fattigdom och det finns inte något vandrarhem eller liknande. Inte något hotell heller i närheten, för den delen. Det är en bra stämning bland lärarna, i alla fall vad man kan märka så långt. Jag har varit på skolan på ett kort besök för drygt ett år sedan och det var endast en lärare kvar sedan då.

Avsikten med det här första besöket i Srafa var att får träffa lärarna, titta på mitt boende och att hälsa på ”hövdingen” i byn. När man kommer så här till en by så måste man be om tillåtelse. Inte för att jag tror att man skulle bli nekad någon gång men det är en sed som de har. I den här byn så bor den rätte ”hövdingen” i Accra (huvudstad i Ghana) och han har en ställföreträdare på plats.

Så hade de då samlats i byns officiella ”kommunalhus” – ca 25 personer runt om i rummet. Det delades ut vatten – som man enligt deras sed måste ta emot men inte behövde dricka. Efter det erbjöds starköl i flaska. Nu följde några tal där rektorn förklarade mitt uppdrag i byn och ”hövdingen ställde frågor till församlingen (byns äldste och rådmän (och kvinnor)). De närvarande skulle då ge sitt godkännande till min vistelse. Hövdingen hade en kraftig röst – mycket pondus  -  och församlingen besvarade, med acklamation, hans frågor lika kraftfullt. Synd att man inte förstår språket.  

Jag tänkte att det väl skulle passa sig bra att också jag fick säga något i församlingen så jag reste mig upp och berättade lite om var jag kom ifrån och rektorn översatte. Engelska är ju deras officiella språk men så här i småbyarna är det många som inte gått i skolan över huvud taget och har inte fått lära sig det.

Det gick i alla fall bra och det var många som önskade AKWABA (välkommen). Jag fick då tillfälle att visa att jag i alla fall kan ett ord – MEDASI – som betyder tack! Detta framkallade stor munterhet, av någon anledning. Kanske mitt uttal inte var så bra!?

Resultatet blev i alla fall att jag fick tillåtelse att besöka byn och hjälpa till på skolan.

Att resa på vägarna i Ghana är inte så enkelt. De bra vägarna är så hårt trafikerade att det ofta är stopp vid rondeller. Vi fick punktering på vägen till Srafa och på hemvägen gick fläktremmen av så det blev till att byta den i mörkret i kanten av motorvägen. Det tog förstås några timmar extra så det blev sent innan vi var hemma igen. En av passagerarna är bilmekaniker och har en verkstad med sex anställda – så det var ju betryggande när det gällde att konstatera fakta. Men inte ens en sådan person går omkring med extra fläktremmar i fickan, så där när som helst. Nå ja, det löste sig och med lite tålamod kommer man långt!

Om ni funderar över något så är det bara att höra av sig.

Ha det gott för denna gång /Solveig